Har ni vart med om den känslan? Då den du är dödskär i går förbi & du knappt kan säga hej till? eller där du inte vet vad du ska öppna för ämne? och skippar din enda chans att få prata med honom/henne? Just det där var en av mina största svåra situationer när jag gick i sjuan. Jag försökte samla ihop all min mod och gå fram. Kanske skulle det komma fram några ord ur min mun. Men nej, det gick inte. Så då hade jag ångest hela natten och kunde knappt sova. Nu när jag sitter här & tänker på det, önska jag att jag upplev det igen. Då skulle jag förmodligen vara modigare. För den känslan jag hade i sjuan, gemfört med dom jag har nu. Är mycket mer oskyldigare.